Argh

Nu säger jag det bara för att få säga det

Bara en endaste gång.

JAG ÄR SÅ TRÖTT!!

Jag är trött psykiskt, fysiskt, på alla sätt man kan vara det.

Jag vill inte göra mer behandling.
Jag vill inte vara sjuk mer.

Jag vill inte känna mej lite och svag,

Och jag vill bara få sova, få vila huvudet en stund.
Bara för en minut vill jag kunna andas och känna frid.

Bara en enda ynka minut vill jag det.
Bara en endaste minut, är det för mycket begärt?

Jag håller på att ge upp, big time.
Och jag hittar ingen ork till att vända på det.
Jag hitta ingen vilja till det.

Men livet fortsätter på ren rutin,

Skola, äta, tappra försök till att sova.
Skratta, le, var glad, var stark.

Tyng ingen med dina avgrunds skri.
Och tala absolut inte om hur det känns.

Jag är ledsen, men för första gången sen det ödesdigra datumet 7 juli 2010.

Vill jag Sabine Siivola bara få sova.

Jag vill sluta med all behandling.
Jag orkar inte mer.

Men det är en hemlighet.
Frågar du mej imorrn så var detta bara en svacka.
Och att jag dragit mej upp ur den.
Sanningen är nog mest troligast en helt annan.

Ibland

Ibland känner jag att det som sårar mest är när du inte ens förstår hur ont det gör.

Det du säger och det du menar.

Hur mycket ett litet ord, en kort mening kan sätta spår av ren panik.

Jag vet att jag har en bra fasad, jag vet att jag verkar överleva allt som man kan utsätta mej för.

men innerst inne är jag rädd, rädd för att förlora, rädd för det jag inte vet.

Jag är skrämd av verkligheten och jag har glömt bort för vem det är jag kämpar.

Ibland iaf, jag vet att jag kämpar för mej. Jag vet det innerst inne.

Men ibland känns det som jag kämpar för att inte svika dem runt omkring mej.

Att jag kämpar för att det är det som förväntas av mej.

Innerst inne, vissa dagar, är jag trött på att kämpa.

Jag är så trött, i både kropp och själ.

När är det min tur att vila, att låta mitt huvud falla för bara en stund?

Nytt år, nytt liv.

Det har börjat ett nytt år nu och det är många dagar sen jag skrev något.

Vad har hänt och inte hänt?

Hm, jag har träffat världens sötaste pojke (karl). Han är min pärla och finns alltid där för mej när jag behöver han som mest. Visst vi kanske tjaffsar lite och blir irriterade på varandra i mellan åt men vad gör det när kärleken är strak <3

Tror jag faktiskt för en gångs skull har träffat rätt och njuter av varje andetag tillsammans med han. Det är det bästa med hela 2010. Att jag fick äran att träffa den personen som gör mej hel.

Sen hände det tråkiga saker med, som att jag blev allvarligt sjuk en sväng och fortfarande kämpar för att komma tillbaka från. Med det stödet jag har så är det ingen fråga om jag kommer komma tillbaka, utan snarare när? För att bli mej själv igen både fysiskt och psykiskt kommer jag bli och sen kommer jag växa lite starkare ur det hela.

Nu skriver jag c uppsats, ska sluta röka och börjar min VFU på månda.

Just nu känns det som om livet inte kan bli ett dugg bättre.

Eller lite mer pengar skulle inte skada, men jag kan leva på det jag har.

För jag anser inte att pengar är viktiga, utan de människor man har runt omkring sej.

Detta har jag även fått lära mej genom min sjukdom.

Vilka som är ens sanna vänner som alltid finns där.

Och vilka som var ytliga vänner.

Vilka som blir sura och arga för minsta lilla,

samt vilka som förlåter ens misstag.