Finns det en famn för mej

Melissa Horn har så sjukt fina låtar och ibland kan man känna att man känner igen sej allt för mycket i det som hon sjunger.
Sen kan man ju diskutera hur normalt det är att känna igen sej i låtar.
Men vi alla har la sånt som kan relatera till i någon låt.
På ett eller annat sätt.

Nu till roligare nyheter eller dert beror på hur man ser det.
Mr J om vi kallar han det som har vandrat i mitt huvud som jag inte vet vad jag tycker eller tänker om.
Jag har kommit fram till vad jag tycker om han.
Han rör mej inte i ryggen, och nu när jag blickar tillbaka så kan jag inte förstå vad jag tyckte va så bra med honom.
Har jag verkligen varit så blind att jag inte kunde se han för vad han är.
Och för mej är han inget bra, han är inget spontan och har ingen äventyrs lystnad.
Vad skulle jag med en sån människa till?

Nej, jag behöver något bättre. Någon som kan drömma om hela världen med mej.
Någon som kan sträva efter något större och något mer.
Och någon som inte är rädd att testa nya saker.
Någon som vågar låta mej vara mej.

Sliten

Igår var jag på shotsfest och njöt av livet.
Dagen efter så är man inte lika pigg men det är smällar man får ta.

Man börjar ha konstiga tankaar i huvudet.
Men man skakar av sej dem som om de vore vatten.
Men börjar fundera på vad man saknar i livet,
sen ger man upp för dessa tankar är alldeles för stora.
Alldeles för tunga.
Så man skjuter bort dem och låter dem inte komma fram igen.
I rules på att förtrycka känslor,
men en dag komemr det explodera upp i ansiktet på mej.
Den dagen, den sorgen!

Hur kan man inte älska sitt liv,
och hur kan man inte värdera det man har.
Eller, det beror väl på vad man har i livet som är vikigt.
Jag vet vad jag saknar men än är det inte försent.

Och jag tänker inte ge upp!

Nätverkskartor

Nätverkskartor suger ganska hårt.
Iaf i detta fall.
Jag kan förstå vilken nytta man kan ha av nätverkskartor inom socialt arbete.
Jag kan förstå att det kan vara bra att veta hur man skriver en.
Men jag kan inte förstå varför jag behöver göra det till klasssen och varför jag måste tala om den med den personen som jag känner minst i klassen.
Jag har trasiga relatione, lika många som jag har positiva relationer.
Jag har många som inte längre finns i livet som har stor betydelse för mej.
Jag vet att allt i mitt liv inte är blommor och bin,
men jag vill inte prata med någon jag inte känner om det.

Jag vill inte att alla ska få reda på mitt privatliv, och de som vet om det vet om det för att jag har valt att berätta det för dem.

Jag är så arg, så förbannad att jag känner mina tårar samlas.

USCH

Har lyckats bli en massa trött men lyckas inte somna.
Alldeles för mycket som går i huvudet,
Försökte koppla bort det genom att prata med någon,
men den planen gick i stöpet när ingen ville prata med mej.

Då är ju frågan hur man går vidare från nu till sömnläge.
En plan kunde vart en promenad och rensa huvudet.
Men tyvärr så går ju inte det för att en karl här i örebro kan inte ragga som andra desperata killar utan han ska tvinga sej på kvinnor med våld. Jäkla idiot!
Vad finns det då kvar?
Hoppa hopprep? Tror inte mina grannar blir så nöjda på mej då.
Diska? Har ingen disk då jag inte vart hemma, och orkar inte göra en massa disk bara för sakens skull.
Städa? Skulle kunna gå men tror inte grannarna blir så nöjda heller om jag börjar dammsuga kl 3 på natten.
Ligga i sängen och glo i taket tills kroppen tröttnar och bestämmer sej för att sova.
Det kanske är en plan i sej, eller?
Räkna får skulle ju med kunna fungera, men det är så tröttsamt.

Usch, nej nu blir de rent och ligga och glo en stund.

Borde sova

Borde sova men om jag kan är en annan sak,
Måste vända helt fel på mitt dygn igen för en massa jobb i helgen.
Men det är gott med pengar iaf och de gillas ju.

Men tror jag börjar bli alldels för trött för mitt eget bästa
och imorrn är det dags för en lång resa hem till Öret igen.
Men de är smällar man får ta när man fastnar hos mammsen och pappsen.
Alltid att va mysigt här, mer för vissa saker än för andra.
They that know me, now what I mean =)

Har många beslut att ta men förskjuter dem till nästa helg,
allså efter den 11 april.
lite kul måste ju en flicka få ha =P

Ibland undrar man

Ibland undrar man hur någon kan älska en looser som jag?
Ibland undrar man hur någon kan vara så misslyckad som jag?
Och ibland kan man undra om alla dessa känslor du ger mej stämmer?

Du får mej ibland att känna mej så liten och så misslyckad i livet.
Du får mej att känna att ingenting jag gör stämmer men jag ska låtsas som om allt är perfekt.

Jag orkar inte leva upp till dina förväntningar på mej och jag orkar inte...

Så ibland kan man undra vem du ser när du ser på mej.
Vem du önskar att jag egentligen är.
Att du önskar jag vore någon annan än den jag är.

Jag vet vem du önskar jag vore.
Och jag känner av det varje gång.
Varje gång.
Men jag kan inte va den du vill att jag ska vara.
Jag kan inte det.
Inte ens hur mycket jag än önskar det så kan jag det.

Söndag

Skulle man berätta om min helg så skulle det ta alldeles för lång tid.
Men kan säg att den innehållit fylla, skratt, hemligheter och älskade vänner.
Bättre kombo kan det inte bli.

Men samtidigt har den startat många funderingar som vanligt när man dricker,
och kommer på någe smart som faktiskt fastnar.

Denne helg har ingen skillnad mot andra helger.
Tänkte smarta saker som fastnade,
och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Det sitter där inne och gnager, och jag kan inte släppa det.
Very inoying. (väldigt irriterande)

Men men, sånt är livet ibland.
Man ramlar, reser sej upp och fortsätter leva.

Alltid nummer 2, aldrig nummer 1....

Svenska hälsokampen

Jätte intressant koncept, ja visst.
Du får tränings schema, du lär dig äta nyttigt och du lär dej leva ett sundare liv.
Nackdelen är att det kostar nästan 20 000 kr.
Vem f*n har råd med det?

Jag vet att jag skulle älska att åka på nått sådant.
Först 4 veckor du tränar hemma, sen 1 vecka på "boot camp" för att sen avsluta med 3 veckor på hemmaplan. Kan de bli mer klockrent,
men, och det är ett stort men, det kostar alldeles för mycket.
Och ingen vanlig människa har råd att lägga ut dessa pengar på rak arm.

Visst din hälsa är viktig och du borde ha rätt till kunskapen om hur man bäst tar hand om sej,

MEN 20 000 jävla kronor, där försvann det hoppet så att säga...

Hmm

Idag är det en ganska slö dag, en ganska så ointressant dag.
Har inte hänt så mycket, och nu när klockan är över elva så kan man inte hopaps på att de händer så mycket mer heller.

Det är en dag jag har tagit till att sova, läsa, plugga och bara få finnas för mej.
Och det har vart ganska gott men samtidigt lite jobbigt.
Jobbigt för att man ger sej själv tiden till att tänka och låta en känna efter.
Men alla behöver såna dagar, alla borde sätta såna dagar för sej själv.
Som en klok människa en gång sa:
Om man inte mår bra själv, hur ska man lyckas få andra att må bra?

Och slutsatsen för mej är så att jag mår inte br aom jag inte tar hand om mej själv.
Och tar jag inte hand om mej själv så jag mår bra, då är jag inte till någon nytta för någon annan.
Det vill man ju vara ibland, till nytta för ens vänner när de har det tungt.
Eller något liknande.

Ibland kan jag känna att jag tar hand om mej själv för lite.
Andra dagar helt tvärtom, att jag är alldeles för självisk.
Men jag hoppas, tror och vet att om den dagar kommer då jag slutar bry mej om mina vänner och min familj.
Så har jag folk i mitt sociala nätverk som säger till mej att nu får det räcka.
Att jag har gått för långt över gränsen.

För utan mina vänner och min familj så existerar inte jag.
Sen är ju sanningen så att många av mina vänner har blivit en del av min familj.

In med det nya

Ut med det gamla.

Ibland kan man fundera över skillanden på kompisar och vänner.
Och överlag är det en stor skillnad.
Vänner kna man alltid lita på och de finns i alla lägen.
Kompisar är personer man känner ytligt som finns i ens liv när de är fest helt enkelt.

Men som jag säger in med det nya, ut med det gamla.

Solklart vilka som är mina vänner och vilka som vill umgås med mej.
Därmed även solklart vilka som inte är det.

Du vet vat du kan nå mej när det är försent...

Länge sen nu

Men har inte haft något vettigt att säga.

Idag sitter jag i funderingar och önskar lite att i vis mån mitt liv sett annorlunda ut.
Ska man använda nya ord man lärt sig så lider jag nog av ambivalans över hur vissa delar av mitt liv har utspelat sig.

Om vi tar Mr. P så önskar jag ibland att jag inte träffat dig.
Andra gånger så är det bland det bästa som någonsin hänt mej.
Då när de utspelade sej var det himmeln på jorden och jag kunde inte önska mej något mer.
Idag känner jag lycka över det samtidigt som jag sörjer.
Du sårade mej så djupt att såren aldrig läker, men ändå någonstans så älskar jag dej.
Är det du som har skapat att ja inte släpper in någon annan,
eller är det jag som har skapat det för vad jag fortfarande känner.

Ibland är livet så komplicerat och jag önskar de inte vore de.
Ibland vill jag med glida genom det,
andra gånger tänker jag att det är ju det som har format den jag är idag.

Jag drömmer om ett liv som jag kan dela med någon, och ibland vill jag bara få vara ensam.

Jag hatar mina känslor, jag hatar den jag är.
Men många gånger älskar jag att jag är den jag är och känner så många känslor.
För ibland kan jag se det som ett teckan på att jag tagit mej igenom allt och fortfarande är mänsklig. Att jag varken har tappat empatin eler sympatin.

Jag är så förvirrad över allt just nu, och ju mer jag tänker desto mer förvirrad blir jag.
Jag vill inte vara fast i det förflutna men jag vill inte heller glömma bort det.
Kan någon hjälpa mej med mina hjärnspöken så ber jag dej, snälla ge mej rättsida på allt.
Jag är rädd för mej själv och vad jag kan tänkas komma på om mej själv.

Varför kan jag inte veta om jag vill ha dej här eller om jag vill att du håller dej borta från mej??

Sanne gästbloggar igen.

Sanne igen, fortfarande på sned.
Spelades in förra veckan men hon är söt ändå =)

Ibland behöver jag mer...

Läste precis en blogg av en tjej som var 170 och vägde 61 kg,
hon skulle banta ner sig till 45 och bli vacker.

Är det så här världen ska se ut och är det dom tankarna sm ska styra världen.
Och det otäckaste är att jag tycker detta tanke sätt är fel,
men likaså så dras jag med i det.
Jag synar mej i spegeln och är ofta inte nöjd med något på min kropp.
Jag älskar mitt ansikte men allt annat är fel.
Det har ibland gått så långt att jag sitter inne på sidor och tittar på batningspiller.
Känner jag verkligen så lågt om mej själv,
och hur får jag upp min självkänsla igen.
För det är inte mej det är fel på,
det vet jag innerst inne.
Det är min självkänsla och min självbild som är helt fucked up.

Jag önskar att jag kunde älska min kropp lika mycket som jag älskar den jag är.

Förlåt, om jag gör så någon tar illa vid sej.
Det här är bara tankar om vad jag tycker om jag.

Note to myself:

Don't let anyone bring you down.

Känner att behov av att alla ska veta att jag älskar den utbildningen jag går på.
Jag tycker om de flesta i klassen,
och jag tycker de är en svår utbildning, men ändå intressant.
Jag gillar inte allt skitsnack omkring,
jag gillar inte alla de falska människorna som finns.
Och jag gillar verkligen inte att de jag bryr mej om blir inblandade.

Säg vad ni vill om mej, men blanda inte in de som jag bryr mej om.

Jag vet att alla inte älskar mej, eller ens tycker om mej.
Jag vet att jag är speciell, och jag vet att jag har mpnga brister.
Jag vet att jag är svår att ha att göra med,
och jag vet att jag är långt ifrån perfekt.

Därför värdesätter jag de jag har runtomkring mej så otroligt högt,
för att de står ut med mej,
och tar mej för den jag är.

Jag har kanske inte många vänner men jag har de som betyder något.
Hellre få vänner som är äkta, än många som är ytliga.

Om någon hör mitt rop och min förtvivlan.
Snälla, kasta skiten på mej direkt.
Var en "man" och stä för de ni säger,
och snälla blanda inte in någon av de änglar jag har i mitt liv.

Dagens funderingar

Idag har min funderingar vandrat från allt till vänner, förhållanden och utseende.

Men har alltid kommit tillbaka till det här med utseende.
I dagens samhälle finns det normer om hur det är "rätt" att se ut.
Och hur man ska vara för att passa in i samhällets ramar.
Vad som är normalt för en flicka etc pojke.
Och hamnar man utanför dessa ramar så är man en rebell, en emo eller något annat vackert tillagt namn.
Varför är det i dag så fel, att bara vara den man är?
Att uttrycka sin egen individuella intrigritet på sitt sätt.
Antingen med att färga håret i någon skrikig färg,
eller pierca sig där man vill.
Även att täcka kroppen med olika tattueringar som uttrycker sig själv som person.

Visst allt detta blir mer accepterat, men bara om det är i måttlig mängd.
Blir de för mycket är man konstig eller bara utanför.
Oftast hittar de här individerna likasinnande människor,
men tänk på den stackaren som inte gör det.
Bara för att denna individ gillar att uttrycka sig på ett visst sätt är det rättvist att den ska hamna utanför samhället.

Att detta har vandrat i mitt huvud ett tag är för en vacker kommentar jag fick över jul.
Det var en äldre dam som sa till sitt barnbarn när jag stod brevid:
"- Att tjejen har dessa tattueringar på sin kropp är för att hon har hamnat lite fel i livet."
Så slutsatsen som jag drog direkt var att bara för att jag har tattueringar så har nått i mitt liv gått fruktanvärt fel, och jag är inte den som är den utan kände ett tvång att försvara mig.
Hon försvann ganska så fort då.

En sak jag har funderat på mer är kroppsfixering.
Jag har aldrig ansett att jag personligen funderar och jämför min kropp med samhällets ideal.
Men till min förtrett insåg jag att de har de ju faktiskt omedvetet.
Att jag vill faktiskt vara lite smalare.
Att jag faktiskt vill ha mindre bröst (mest för att kunna köpa de kläder jag vill)
Insåg detta i min feber yra blandat med halsont hemma i min lilla lägenhet.
Att tvii för att vara sjuk men ett plus är att jag inte kan äta.
För då kanske lite kilon försvinner.
Detta är inte ett sunt tänkande.
Detta är inte ett okej tänkande.
Jag är smal, jag ser bra ut.
Varför går ens sådana tankar i mitt huvud.
Antagligen för att jag är inte lika smal som idealen.
Det är där en tanke frodas för att sedan växa för att i sin tur påverka.

Detta är INTE okej.
Och de kommer aldrig bli det.

Ibland kan jag känna...

...att jag saknar något.
Att bara ibland så glömmer jag bort att andas,
och i enstaka fall så drömmer jag om mer.

Ibland kan jag blunda och låtsas som om allt var en dröm.
Ibland vill jag aldrig sluta blunda.
Ibland hör jag dej viska mitt namn,
och ibland kommer ditt skratt med vinden.

Men här är jag i nuet,
och mina ibland blir allt svagare.
Mina glimtar och enstaka gånger kommer allt mer sällan.
Men då och då kommer den här känslan av:
Att ibland skrämmer det mej!

Menar det att jag saknar mindre.
Att jag drömmer lite mindre för varje dag.
Att jag har glömt bort ditt namn.
Att jag har gett upp.
Att jag har slutat kämpa och bara blivit tillfreds med det jag har.
Att jag inte vill sträva efter mer.

Allt detta skrämmer mej, något så otroligt.
Vad har man kvar om man glömmer de man älskar,
om man slutar hoppas, tro och längtar
tappar fokusen och motivationen
om man ger upp?

Så orättvist

Det gamla året firades in med en skräll,
det nya började med en väldigt ledsam nyhet.
En av person ur mina yngre dagar har gått bort.
Det tog dock nyheten några dagar att nå mej.

Tycker att livet är så orättvisst.

Vissa går genom hela livet utan att behöva sörja förlusten av en vän som gått bort,
andra får förlora allt för många.

Men någon dag borde det vända,
för alla som förlorar för mycket.
en dag är det väl deras tur?

Undra hur det här året kommer te sej?
Förhoppningsvis utan större förluster.