Sanne gästbloggar

Och ja, jag vet att den ligger ner men kul ändå =)

Äkta vänner

Den ängel som alltid finns,

Oavsett vilken tid på dygnet det är.

Hon ställer alltid upp,

och jag kanske inte är duktig på

att visa det,

men gumman du är guld värd för mej!

Äkta vänner är band som aldrig kan brytas.
En relation som håller oavsett bråk,

oavsett olika åsikter.

Jag har några av de bästa änglar i mitt liv.
De gör att jag strävar famåt,

att jag strävar efter att förbättra mej.

Och bli ett bättre jag.

Fast i det förflutna

Hmm, haft en mysig hemmakväll i hemmets varma vrå.
Myst och pratat med E.
Om både förhållande, sex och dåliga skämt.
Många skratt som även skapade lite funderingar i efterhand.
I om exakt min och E:s samtal, utan det som skapades indirekt av det.

Jag är nog fast i det förflutna.
Jag hoppas på att en dag känna samma känsla som med J.
Men sanningen är ju att en annan person kommer aldrig skapa samma känsla.
Det kommer vara en ny, kanske mäktigare känsla.
Ta mej inte fel nu,
trivs med singel livet men ibland finns ju tankarna där.

Som, varför kan jag inte hitta någon?
Och då bråkar självförtroendet och självbilden med en.
Självklart att jag inte hittar någon som jag är och ser ut,
men samtidigt vet jag att det är absolut inget fel på den jag är,
eller hur jag ser ut.

Eller tillåter jag mej bara inte att tycka om någon igen.
För sorgen, smärtan och saknaden som skapades sist.
Har jag blivit en bitter människa,
som hellre lever ensam än med någon.
Bara för rädslan att bli sårad igen.
Är jag en av dem som inte river murarna.
Som inte släpper in någon,
eller jagar jag något jag redan haft,
utan framgång.
Eller har jag bara otur...

Mina tankar är många runt det här fenomenet.
Men jag kan inte låta bli.

Jag är avundsjuk på alla som har någon,
samtidigt som jag är lycklig ensam.
(tror jag)
Minns inget annat.

Mina vänner finns för alltid vid min sida,
och ställer upp.
Men ibland söker man mer.

Igår, idag, imorgon

Jag förlorade en vän.

Inte idag, inte igår och inte imorgon.

Men jag har förlorat en vän.

Om inte annat så kommer jag göra det.

En vän är någon som finns där.
I skratt, i gråt.

I lycka, i sorg.
I medgång, i motgång.
Jag har förlorat en vän.

Som inte kan se mina medgångar.
Som inte kan se mina motgångar.

Jag kan inte dela mitt ljus eller mitt mörker.
Jag kan inte dela mitt skratt eller mina tårar.

Vart tog du vägen vännen?
Jag brukade prata med dej om mina dagar.
Jag brukade prata med dej om min syster.
För du var den som lyssnade.
Du orkade höra alla mina historier om henne.
Jag har förlorat en vän.

Kanske inte igår, idag eller imorgon.

Trött dag

Idag är jag en massa trött
Slitsam natt på jobbet, med många fína kommentarer,
men dock även sliskiga som tar edgen lite från det hela

Jag har fortsatt fundera på fylle beteenden
Och känner att det är ett fenomen i sej.
Jag tycker bara att det känns ledsamt att få ett sånt här uppvaknande.
Men som sagt, jag hoppas de bara var något som var för stunden.
Och inte de riktiga personligheterna som tittade fram.

Sen har jag funderat på mer saker.
Att man kan fastna för något och då blir det svårt att släppa det.
Jag menar då även hur man gör saker och även personer.
Som vissa måste låsa dörren när de går in i en lägenhet,
eller att man inte kan gå mellan strecken vid ett övergångsställe.
Beteende som egentligen inte betyder så mycket,
men i slut ändan har förödande effekter.
Sen kan man ha såna beteende i personligheten.
Som till exempel svartsjuka,
kanske inte en så stor sak i sej, men kan med ha förödande effekter.
Hur ska man egentligen betee sej när man hamnar i en sån situaton?
Att någon blir tillsammans med någon som är så svartsjuk,
att för att inte förstöra den andrs lycka så vågar man inte längre höra av sej.
Man vågar inte ens skicka ett sms.
För man vill inte skapa intriger, eller bråk.

"I'm sorry!"

Nattliga tankar

Hemkommen från jobbet och andra natt aktiviter.
Ibland kan man undra om det rätta i folk kommer fram när de är fulla.
Eller om de bara beter sej illa allmänt.
Detta reflekterar då inte alla onyktra människor.
Utan bara vissa.
Eller ser man de bara på ett annat sätt när man själv är nykter.

Jag har ikväll känt mej sårad,
jag har känt mej nervärderad,
och jag har känt mej ensam.
Bland en massa människor har jag känt mej ensam
Sen kom något jag trodde var ett ljus,
nån som kunde se mej lite.
Oj, vad jag hade fel!

Vissa dagar hade jag inte ens brytt mej.
Men nu vill jag att de jag bryr mej om ser mej.
Jag vill att de ska se att jag mår bra och mycket på grund av dem.
Att det är de som har fått mej att börja kämpa på riktigt.
Och det är för deras skull jag inte ger upp.
Låter kanske fel i vissa öron,
men om man vänder det och säger att de har öppnat mina ögon.
Fått mej att inse att jag är fin både inombords och på utsidan.
Och jag är skyldig dessa människor så mycket.
Så otroligt mycket...

Så nu sitter jag hemma,
i min tomma lägenhet.
Och önskar så hårt att detta bara var ett beteende för kvällen.
Att det inte är så en del av dessa människor är.
För då är de bara falska mot mej och kanske mot sej själva.
Eller jag vet inte, man ska kanske inte veta allt i livet.
Vissa saker ska kanske stanna som frågetecken.

"Följ ditt hjärta så länge du lever.
Begå inga överdrifter i förhållande till föreskrifterna.
Förkorta inte den tid då du följer ditt hjärta.
Att slösa bort den tid då hjärtat handlar är en styggelse för livskraften.
Använd inte din dagliga handling till att i övermått ta hand om ditt hus.
Då något inträffar, följ ditt hjärta.
Det som sker kommer inte gagna den slarvige..." // Ptah-hotep

Nån timme innan

Ibland så dalar tankarna genom en som vinande vattenfall,
som de starkaste stormvindarna.
Och oavsett vad man gör för att stoppa det,
så är man maktlös.
Maktlös mot de krafter som är större än en själv.

Men ibland, bara ibland kanske man finner mod att möta dem,
se dem med andra ögon.
Då kanske man övervinner dem och får känna frihet.

Frihet...

Jag kan inte längre slåss mot det jag känner,
och jag kan inte längre förneka det som fyller mej.
Jag kan inte längre blunda och se åt ett annat håll.
Dags att ta till sej sanningen,
och sluta ljuga föe mej själv.

Det finns ögonblick som faller rakt igenom,
men lämnar outplåninga spår.

Jag är ledsen

En dag kanske jag berättar vad som hände,
om det medvetna valet jag gjorde.
Vet inte om jag gjorde det på själviska grunder,
eller om jag gjorde det för din skull.
Minns bara att jag är ledsen över att stöta bort en vän som du.
Att känna att mer och fler dagar går utan att prata med dej.
Det finns en anledning, en bra anledning.

Nu har jag börjar resan med den hårda men behövliga resan.
Det är både skratt och tårar,
olika reflektioner från olika blad.
Olika känslor som blandas med svar.
Svar som jag längtat efter att få.
Ett avslut, äntligen ett slut på en del av smärtan.

Men jag känner själv redan nu att jag blir så stärkt.
Att jag andas lättare och sover lättare.
Äter bättre, tänker renare.
Jag har inte längre samma behov av att skada mej själv.
Och jag nästan skäms över att det är en tanke som jag har slagits emot.
Men samtidigt är den en del av mej som byggde den jag idag är.
Mitt liv börjar bli stabilt.

My friends are my family on my jurney.

Tankar inpå natten

Ibland kan man fundera över vad som är rätt och fel.
Känner att jag har hamnat i dett dilemma där jag inte har makten att göra ett val.
Utan jag måste bara vänta och se vad som händer.
Oavsett vad så känna de som om jag förlorar stort i denna fråga hur det än blir.

Over all, ändå så ser min framtid fortfarande ljus ut.
Jag ler mer, jag drömmer mer och jag njuter mer.

Men jag kan ju inte påstå att alla tankar är borta,
då ljuger jag bara.
Men jag tar en dag i taget och de är på väg till det bättre.
Mycket bättre.
Jag orkar ge emr av mej själv och jag vågar drömma mer om min framtid.

Plus att jag har fått goda nyheter denna dag som känner att jag är lite starkare i sinnet.
Den ena saken kommer nog vara jobbig att genomföra men för mej att gå vidare så är det något som behövs. Det är något som jag känner är vikigt för mej.
Jag måste bara ha en sak i mitt sinne hela tiden.
Coh den tanken kommer jag hålla fast vid, annars så klarar jag inte av det.

Men jag har goda vänners stöd.
Eller de som jag behöver iaf som T och M.
De är personer som står där oavsett hur grisigt jag beter mej.
Och jag vet att jag gör det ibland och jag är ledsen för det.
Nu kommer jag verkligen behöva er.
Jag skulle behöva er alla tre egentligen,
men nu är vissa saker som de är och jag får göra mitt bästa efter det.

Im silence, invisible to you.

Jag blir så arg

Ni tror att ni skyddar mej,
men ni skadar mej bara mer.
Låt mej få vara vuxen och fatta beslut på fakta och inte intriger.
Jag blir så fruktansvärt förbannad på er.

Ni fattar inte ens att det ni gör skadar mej,
sen blir ni arga när jag säger att det är så jag tycker.

Ni försöker alltid skydda mej,
men jag behöver inte bli skyddad,
jag behöver inte bli räddad.
Ni borde förstått nu att jag är stark och klarar av de mesta.

Ni lyssnar aldrig på vad det är egentligen vad jag försöker säga.
Eller så vill ni inte tala om det.

Jag är så trött att känna att vissa delar av mitt liv kan jag inte dela med någon.
Jag är så trött på att inte komma ihåg stora delar av mitt liv.
Och jag är trött på¨att inte känna att ni finns där.

Försök vara ärliga, annars förstör ni mej.

Hihi

This Is the shit and I'm the drug you cant refuse...

Jag saknar närheten,
jag saknar andetag mot min nacke.
Jag saknar tryggheten men...

de är mitt problem.
Jag klarar mej bra med de vänner jag har istället.
Vissa viktigare än andra,
Som typ M och T
och givetvis E med =)

....

Dags att inse fakta.
Det behöver bli en förändring!

Jag behöver slå mej fri,
och jag behöver tid.
Mycker mer tid...

Jag behöver hjälp med att bryta ner mina murar.
Jag behöver hjälp med att låta någon komma nära.
Och jag har börjat, ett litet steg.
Jag berättade en sak för M som jag inte tidigare har berättat för någon annan.
Samtidigt som det är skönt, så är det otroligt skrämmande.
Var så länge sen jag litade på någon så fult ut.
Men M, du är speciell och jag vet att jag kan lita på du i alla situationer.
Och jag hoppas du aldrig sviker detta förtroende.
Du är min stjärna på himmlen.


Och så har jag ju en till här som jag litar på till hundra,
men denna person verkar försvinna allt längre bort från mej.
Och jag känner att jag börjar dra mej för att berätta saker för denne.
Att jag börjar stöta bort denna underbara varelse.
Och det är inte för att jag tycker mindre om den,
utan att jag bryr mej för mycket.
Och jag har alldeles för mörka hemligheter.
Vill inte se dej plågas av minna minnen,
eller se dej gå din väg för att det blir för mycket.
Men jag lovar dej, jag kommer alltid minnas dej.
Och du kommer alltid vara min vän.

Tänkardag

Även idag är en dag i hemmet,
men kanske inte på helt frivilliga basis.
Har fått ögoninflammation och känner då att de är bäst att stanna hemma, kanske.

Visst kan det vara skönt att ligga hemma,
men min stora nackdel ochh att huvudet går på högvarv.
Man får så mycket tid över till att fundera och känna efter.

En sak som fastnat ikväll är,
att oavsett hur lycklig jag är just nu,
och bara avgudar mina vänner och mitt liv med dem.
Så är jag ensam...
Och det har jag bara mej själv att skylla.
Det för att jag aldrig säger vad jag känner.
För att jag aldrig låter någon komma nära.
Jag är för rädd för att släppa in någon.
Därför slutar det med att jag förlorar mer än vad jag vinner.

Jag säger att jag skulle ge allt,
för ett par armar om mej på natten,
någon att längta efter,
en axel att luta mej mot,
men sanningen är att när det väl gäller.
Då blir jag livrädd.
Rädd för att ge en bit av mej.

Hur slår man sej fri från detta mönster?
Hur gör man för att inte göra samma misstag igen?
Hur gör jag för att chansa?

Jag förlorara bara mer och mer...
Och nu förlorade jag även det.

Hmm

Den här dagen har jag spenderat i hemmets lugna vrå.
Så det har bara varit mys och dumburks tittande.
Sen har de ju även blivit vida rundvandringar på detta fenomen som kallas nätet.
Och jag kan inte låta bli att känna att världen har blivit lite tragisk.
Jag är varken blond, pinnsmal eller solbrun,
och enligt majoriteten av bloggar och andra skönhetsideal så är jag ful och emo.
Så då undrar jag är man bara vacker när man är blond, pinnsmal och solbrun i detta samhälle så måste ju något ha gått fruktansvärt fel eller?

Jag kanske inte tycker att jag är het och en sexy mamalita men
ändå så tycker jag att jag är vacker.
Går jag då mot strömmen som har mörkt hår, vit hud och har former och ändå tycker att jag är vacker?

Hmm, förstår inte vissa personers syn på skönhets idealen idag.
Vem är de som sitter och dikterar för yngre lättpåverkade tjejer om hur man ser rätt ut, och säger att detta är en mall man ska följa?
Har de inte en bra självbild, eller är det självkänslan som inte rikigt är som den ska?
Självförtroendet verkar de inte vara något fel på, men den verkar byggas upp på att trycka ner andra och få andra medmänniskor att känna att de inte är bra som de är.

Hade nog inte stört mej så om jag läst de på bara en sida, men det dyker upp som ett virus på fler och fler sidor.
Lär ut till morgondagens kvinnor att de är vackra som de är.
Att de inte ska låta någon trycka ner dem, någonsin.

Idag

Idag är det faktiskt lite tungt.
Jag mår fortfarande kalas bra, men allt med alla helgona.
Väcker tanker,
man ska hedra sina döda...
Jag skulle hellre hedra de levande och slippa hamna i såna här tankebanor.
Face the fact.
I miss her, och de gör fruktansvärt ont.
Jag ville inte förlora henne men jag gjorde det.
Visst jag kan inte ändra det som hänt...
Men jag kan önska det ogjort.

Mest tankar går till min bror som inte är död, men är de ändå.
Han fanns för mej, men försvann i samma veva.
Jag vet inte riktigt om jag ska sörja han som död.
Eller om jag ska vara arg.
Han fanns men inte nu längre.

Dead and gone...

Har du en famn för mej?

Idag är det en slapp dag, but I like it.
Äntligen klar med min tenta och har en bra känsla över den.

Jag lider fortfarande av en känsla som kan beskrivas som lycka.
Men jag vet att även jag leker med elden.
Att även jag fortfarande drömmer och hopp.

Att det finns så mycket mer jag vill ha ut utav mitt liv.
Men på någon nivå så har jag get upp,
och bestämt att jag är nöjd med det jag har.
Och har inte viljan att sträva efter mer.

Antingen är det därför jag är lycklig,
eller så har jag bara ingen ork kvar.

Men det är bara att gilla läget,
och det gör jag med bestämda steg.

Min ork att sträva efter mer, kommer nog igen.
När jag hamnar i det stadiet.

Men vem lämnade vem ?

Dagens tradition

Idag är en väldigt speciell dag.
Då jag och mina änglar håller på traditionen om att åka till Max mitt i natten.
Detta är någon som oftast upprepas varje månad, and we just love it.
Är som ett litet äventyr varje gång och sånt gillar man strongt.

Annars är det som det är.
Fortfarande kvar en konstig känsla som bäst kan förklaras som lycka.
Min grupp är underbar, mina vänner änglar utan dess like.
Och jag njuter av varje minut.
I just loving this...

Bi som inte kan se min lycka och se att jag äntligen mår bra.
Till er säger jag, jag är bara ett samtal bort.

Livet är kort,
så skjut inte upp allt du vill göra och uppleva...

Trött

Idag är det en trött Siivola som uppdaterar.
Flyttat in nu i min egna lägenhet och trivs kalas.
Lite skumt bara att sova ensam när jag har haft en runtomkring mej i hela två månader.
Men trivs gudomligt bra att ha mitt eget place.
I like it.

Annars då,
skolan rullar på.
Har hamnat i en kalasbra grupp.
Visst, jag kan erkänna att jag var lite orolig innan vi påbörjade arbetet.
För att de som ingår i min grupp är väldigt flickiga flickor och min erfarenhet av flickiga flickor är väl inte den bästa.
Men jag fick skjuta mina fördomar åt sidan och ge det en chans.
Och dessa flickor visade vara underbara tjejor med huvudet på skaft.
Har mycket mayor roligt med dessa.
Men kan även erkänna att de blir mycket fnitter dem emellan.
Och även en del "kex"spanande.

Annars så känna de som de mesta rullar på.
Jag känner mej fri och jag har en konstig känsla i hela kroppen.
Jag tror den känslan är lycka.
Jag har underbara vänner här.
Även fast jag har känt en del bara en kort tid,
så känner jag mycket förtroende för dessa människor.
Dessu underbara varelser som lyser i mitt liv.
De hittar på spontana galna saker,
men de blir även prat på allvarliga vägar.
Det känns skönt att veta att dessa människor finns i alla situationer.
Om man har tråkigt, bara vill ha sällskap eller behöver stöd.

What to say, what to say.

Ibland kan man fundera

Nu sitter jag här, en av de sista nätter på min underbara bäddfotölj.
Innan min flytt på lörda och kan inte sluta fundera.
Hur vet man vilka som är ens riktiga vänner?
Är det de som ställer upp? (självklart är detta underbara vänner)
Men det jag menar är nog mer på tanke på min situation som flyttar runt en hel del.
Är de riktiga vänner som bara finns där när det gäller,
eller är de riktiga vänner som hör av sej nån gång ibland bara för att kolla hur de går.
För att säga att de saknar en eller bara vill snacka lite skit som inte har någon direkt mening?
Hur vet man att man har sina vänner långt borta kvar om de aldrig hör av sej?
Vet att jag ska kanske inte gnälla som inte är så värst duktig på att höra av mej,
men jag får mina ryck.
Och till vissa,
(Ingen behöver ta åt sej, men gör ni det så kanske det finns en anledning)
känns de som om att skulel inte jag ringa så skulle vi aldrig höras.
Är det de som vänskap är.
Att jaga ett samtal, knappt prata med varandra men när de gäller så finns man?
Skumma funderingar, men såna finns alltid.

Annara så njuter jag fortfarande av ett jäktigt studentliv.
Inte lika mycket fester nu när nollningen är slut, men i goa vänners sällskap.
And we love it.

Kepp in tuch, you may never know what bring tomorrow.

Uppdate

Oj, de va så länge sen jag skrev så jag vet inte ens vad ni har missat,
Har du flyttat till örebro där jag lever ett ganska så snurrigt studentliv.
Det är plugg, fest och jobb.
Jag är en duktig flicka vet ni.

Mitt sinne och mina tankar tror jag att jag förtrycker med en massa bra sällskap och alkohol,
Kan ju vara en bra plan det med tycker jag allt =)
Kanske är dumt i slutet eller så är de så illa att jag mår bättre.

Kan ju bero på goda vänner jag har här.
De som står mej närmast är underbara.
Jag dejtar en, så söt så.
Och livet rullar på ganska så stabilt just nu =)

Thats all for this time.
Återkommer med mer sen, senare...

En dag

Mitt liv faller sönder snabbare än vad jag kan bromsa upp det?
Det mest otäckaste med det hela är,

jag vet inte vad jag tycker om det.
Mitt inre håller på att försvinnna,

och jag vet inte om jag ens har kraft att bry mej om det.

______________________________________

<3

Annars är allt kanske som det borde vara.
Har kanske gjort lite misstag på senaste tiden,

men vilka underbara misstag.
Fick mej att känna mej levande igen.

Och jag ångrar det inte någonstans på vägen.

Men det är fortfarande ett misstag,

men i ärlighetens namn så skulle jag få chans att göra det igen,

skulle jag inte tveka en sekund.

What about love??

Kärlek vad är det?
Något som skapar lycka eller är det mest sorg?

Jag föraktar alla som är kära.
De man ser på stan med ett lyckligt flin,
håller handen,
med glimten i ögat och stillheten i hjärtat.

Är inte så att jag missunnar dem lyckan.
Utan jag är nog bara svartsjuk, avundsjuk eller bara bitter.

I min värld existerar inte kärlek...

Ibland kan man undra...

Varför gör man de val man gör i livet?
Fast känslan efter är helt tom, kall och ihålig.
Jag trodde jag skulle få ett svar eller ett avslut.
Fanns inget svar, fanns inget avslut.
Bara tomhet fann jag.
Och en skrämmande sanning om mej själv.
Kanske dags att börja känna igen,att sluta förneka.
Att sluta låtsas som om jag känner något.
Valet jag gjorde var för att känna något annat än ingenting.
Och det sluta med att jag kände ingenting.
Vad är fel på mej?

Argh

Jag känner hur irriterad jag är.

Hur hela jag bara vill skrika ut, och bara försvinna.
Om ärligheten ska fram ska det bli gott och flytta.
Orkar inte med allt.

Jag orkar inte jobbet, tjatet eller pratet.

Det enda jag bad om var att nån skulle följa med mej på min viktiga provtagning,

men neeejjj de kunde ingen göra.
Den ena orka inte, den andra hade ju BARA tre timmar på sej.

Känn sarkasmen flöda!

Plus att jag tagit avstånd av andra saker som inte ska tas upp här eller över sms!

Jag orkar inte.
Ni pumpar slut på mej...

_________________________________________

I hate this,

känner även att jag börjar eller är väldigt känslolös.

Jag bryr mej inte längre om jag sårar elelr om jag sviker.

Jag orkar inte bry mej,

jag orkar inte engagera mej.
Detta gäller mestadels killar.
De verkar fina, söta och otroligt snälla.
Jag träffar dem,

sen irriterrar jag mej bara på dem.
Jag kan inte bli känslomässigt hållen,

så hela jag har blivit bedövad.

Jag känner ingen sorg, ingen lycka, ingen kärlek.
Bara hat,

hat och ilska.
Känns som de flesta försöker krypa under skinnet på mej,

och locka fram mina känslor, mina mörka hemligheter.

Fatta, jag litar inte på någon.
(Finns fåtal undantag)
Så ingen får veta allt.
(Detta gäller alla, inget illa menat, men tror inte det är meningen att man ska veta allt)

Lycka

Lycka existerar det, eller är det bara ett begrepp som man jagar?
Är det något man verkligen kan uppnå,

är det en känsla, ett stadium eller bara så man förklarar sin bästa tid?
Hur vet man när man verkligen är lycklig, att det är lycka man känner?

____________________________________________________________

Men idag känner jag mej otroligt glad.
Hade ett samtal med gumman,

vi pratade om de som vart,

inte så mycket om det som sagts.

Men vi pratade, vi träffades.

Och vi hade det trevligt.
Kanske lite spänt men vi får jobba på det.
Som vi sa det kommer inte bli samma sak igen.
Din sanning är din,

min sanning är min.

Och det är inget något kan ta ifrån oss.

Men vi får acceptera varandra,

för våra olika åsikter,

och olika drömmar, hopp och mål.

Oavsett vad så älskar jag dej och bryr mej om dej.
Kommer alltid ställa upp och kommer alltid ha dej med mej i hjärta och själ.
Vart jag än tar vägen i livet.

Tack för i kväll,

en sten släpptes från mitt bröst.
Och vi får jobba på det.

Mitt i natten

Här är jag igen,

mitt i natten, det vill säga exakt klockan 01:42
och jag kan inte sova.
Sen så ska jag upp halv sju, spännande.

Jag har nog alldeles för mycket tankar i huvudet.

Jag har vänner,

jag har en underbar familj

men jag har aldrig känt mej mer ensam.

Jag känner mej förvirrad, patetisk.

Men mest av allt ensam...

JAg vet inte hur länge jag orkar detta.
Svackerna kommer bara mer och mer.

Jag vet inte längre om jag kommer orka dra mej ur den,

eller om jag ens vill det...

Har man rätt att börja om?
Att drömma när man vet att det är hopplöst?
Jag skulle behöva börja om...

Jag skulle behöva starta om på nytt.

Emma Månzen

Är glad över att jag har en vän som du,

som verkligen finns där,

som anser mej vara viktig.
Lika viktig som du är för mej.

Du är min ledstjärna som jag litar på.
Du är min styrka när jag har tappat min.

Min glädje när min har försvunnit.

Den som krigar åt mej när min kraft är slut..

Tack min ängel, min stjärna, mitt hopp

Tack för att du är du,

Lova att aldrig ändra på dej eller tvivla på dej själv.

Att vara just så underbar som bara du kan vara.

Lämna aldrig min sida,

för jag kommer aldrig lämna din.

Älskar dej nu, för alltid och för evigt.

You Dont know

Sometimes everything seems akward and large

Imagine an Wendsday evning in march
future and past at the same time

I make use of the night, start drinking a lot

althougt not ideal for now its all that I´ve got

it´s nice to know your name

<3

An ocean lake I need a place to drown

let´s freeze the moment cause we´re going down

tomorrow you be gone gone gone

Your laughing too hard it al seems surreal

I feel peculiar now what do you feel

Do you think theres a chanse we can fall?

<3

You dont know. you dont know,

you dont know anything about me

You dont know, you dont know

you dont know anything about me anymore

<3

I gave up dreaming for a while

I´ve noticed these are mysterious days

I look at it and like a jigzaw puzzle and gaze

with wide open mouth and burning eyes

If only I culd start to care

my dreams and my Wendnesdays aint going nowhere

baby baby baby you dont know

<3

You dont know, you dont know

you dont know anything about me

You dont know, you dont know

you dont know anything about me anymore

<3

Kände att den passa in just nu i mitt liv,

ni som en gång stod mej nära

vet nu ingenting om mitt liv,

de förändringar,

de motgångar,

och svårigheter som inträffar i mitt liv.

Jag kommer alltid älska er,

och sakna er.

Men valet är erat,

bara tiden som är emot er

(om ni ångrar er)

Dead And Gone

Rosa fluffiga tärningar

Hatar egentligen rosa,

men älskar minnena som finns runt dem.

Jag kom på mej själv igår att bara sitta i bilen,

titta på dem,

och mindes.
Vaknade tillbaka till verkligheten,

när jag kände en ensam tår finna sin väg ner över min kind.

Hur länge hag satt där i min egna tankar vet jag inte.

Men minnet gör lika ont.

Jag önskar att jag skulle få minnesförlust.

Glömma bort allt,

sluta minnas.

Börja om på nytt...
Då kanske mina minnen slutar skada mej.

A Dark Day

Idag har varit en dag som så många andra dagar.
Den har varit jätte jobbig,
och jag har inte vilat existera i samvaro med några andra.

Det jobbigaste i det hela är:

att jag kan inte prata med någon.

Inte på grund av att jag inte vill,
eller orkar

utan för att jag inte kan.
Jag kan inte sätta ord på vad det är som tynger mej,

eller hur känslan känns.
Den bara finns där och kväver mej.

Den förstör mina dagar,

och jag utsätter andra för min smärta,

genom att bli sur och tvär mot de som är runt mej.
Och det känns inte bra det heller.
Då känner jag mej elak och de trycker mej bara längre ner.

----------------------------------------------------------------------------

När jag mådde så här förut vände jag mej till två personer.

Zanna eller Tonje,

men ingen av dem finns kvar.

Av olika anledningar,

och olika sorger.
Men jag älskar dem båda,

och jag saknar dem väldigt mycket.

U are always in my heart and my mind...

<3

Emma, vet även att du ställer upp och jag på dej.
Du har vart min ängel de senaste månaderna,

och jag har nog aldrig gråtit så mycket i örat på någon.
Tack för att du finns,
tack för att du lyssnar på en förvirrad själ.
älskar dej!

<3

Malin, jag vet att du finns med och att du blir orolig för mej.
Men jag kommer ta mej igenom det här.
Och du kommer inse hur stark jag egentligen är.
Jag vet att omständigheterna är svåra nu,

iallafall efter bomben jag släppte förra veckan.
Men du ska veta att jag tänker behålla dej som vän.
Och jag tänker skydda våran vänskap.
Tack även du för allt!

2 you

Jag och Emma sitter och slänger bort dö tid i telen...

och pratar dumma minnen.
Blir många skratt, och lite tårar för att man skrattar för mycket =)

Samtidigt som vi hade krig på msn i den personliga texten.
Vi har haft mycket roligt i våra tider.
Många skratt, men inga bråk.
En fin härlig vänskap helt enkelt.
Me luve u girl =)

Blev lite tråkiga nyheter idag med.

Men det är så det blir ibland.
U know what I'm talking about.

____________________________________________________________________

Kommmer alltid finnas saker man kommer ångra,

och saker som är försena att ordna.
Men allt blir bra med tiden för oss alla.
Ni som inte finns i mitt liv,

jag kommer aldrig glömma er.
Jag kommer alltid älska er,

men min kraft är slut.
Jag har annat fokusera på,
på mej själv och vad som är bäst för mej.
Det är inte för att jag bryr mej mindre,

eller att jag inte saknar er längre.
Utan för att min kraft räcker inte till.

Men ni kommer alltid förbli en del va mej.

Still tierd

Jag lider fortfarande av en otrolig trötthet

Men ska testa ett citronmellis te idag som jag fick av Magdalena,

för att se om jag får sova lite i natt.
Skulle vara gott att få göra.

Hade en händelserik födelsedag igår med.

Fick förklarat för mej att det snart dags att tänka på rullatorn.
Vädigt skoj, men jag börjar känna mej lite sliten i kroppen.

Massa sliten var jag igår, men vi hade kul ändå.
Fick god mat av Mela.
Massa grattis,

Fick en kalas present av mamma och pappa.

Visst, jag fick den veckan innan,

men lika glad för det är jag.

Lika glad vart Mela =)
(hon är ju för söt)

Dead And Gone

Sliten

Massa trött är jag idag.

ändå fick jag nästan sova 8 timmar i natt och de va längesen.

Kalas igår, lilla M som fyllde hela 20.
Så nu är hon nästan gamal. =)

JAg blir äldre snart, inte så vidare roligt de.
Men men så är livet.

Kroppen i sig känns bättre nu,

coh jag är inte lika orklös hela tiden.
Ryggen gör fortfarande ont i mellanstund,

men jag har lärt mej att tolera de.
Mer eller mindre.

Många tankar går som vanligt,
Allt är inte längre lika lätt som de brukade vara.
Jag är mer..hmm... ensam är nog bästa ordet.

Men ensam är ju starkast säger de ju.

Kanske ska flytta till Örebro så kan jag trakessera Mela varje dag =)
Mohaha...
Nae, vad ska jag då göra med jobben,

så de går ju inte.

Men jag har M iaf,

men det känns som om jag tränger mej på i hennes liv.
Men förhoppningsvis så säger hon de i så fall.

Inse Fakta

Svimma på jobbet igår och vart hem skickad...
Kanske dags att bita i det sura äpplet,
och inse att jag är inte frisk.
Även om jag låtsas som så.

Blodtrycket, infektionen, sömnen, maten - ingen bra kombo.

Jag har ingen ork,
hoppas de släpper snart.

I Miss You

Jag saknar dej min vän,

att prata med dej om min dag,

att skratta med dej om mina eller dina utbrott.

Jag saknar dej min vän.

Som fanns där i vått och torrt,

som jag trodde alltid skulle stå vid min sida,

och hjälpa mej i mina krig och jag i dina.

Men jag är stolt och lika envis, precis som du.
Jag har min värdighet, och jag kan inte be om ursäkt för något jag inte gjort.
Jag tänker inte göra det och jag kan inte ens låtsas göra det.

Min eller din, kanske bådas förlust,

men jag vet innerst inne,

att du skulle aldrig heller be om uräkt för något du är oskyldig till.

Oavsett vad är du min vän,

fast du har valt att inte vara min.

Och jag älskar dej av hela mitt hjärta,

och hela min själ.

Jag saknar dej,

och oavsett vad någon säger,

är du och förblir den bästa vän jag har/haft...

En dag som denna

Natten är ett stycke i sej självt...

Drömt de mest konstiga sakerna,

och vaknade upp och mådde inte alls bra.

Känns som om hela jag är knäckt,

som det inte finns något kvar.

Mina drömmar slukar mej,

förtär mej,

och förstör det som en gång var jag.

Jag vet inte hur jag ska orka ta mej upp ur det här.

Ta hjälp av vänner, familj eller nått.

Idag är en jobbig dag, och jag vet inte hur morgondagen ser ut.

Idag är en dag som jag kunde klarat mej utan.

Idag är en dag som så många andra dagar.

Dead And Gone

I'm looking for a love, not a friend.

På något sätt kommer det sej att jag alltid blir vännen,

den snälla som passar bättre som kompis.

Det börjar bli tröttsamt.

Jag vill ha någon att komma hem till,

(kanske dags att skaffa djur?? Hmm)

Någon att gråta ut hos,

sakna när han inte är med,

Någon att skapa något med...

Men just nu är mina drömmar, bara just det, drömmar.

Dead And Gone

Usch usch

Inget roligt att bli väckt av ett samtal från lassaretet som säger att man måste komma in till nio och man ska ta akut vägen.
Spännande spännande...

Tråkigast är väl att åka dit själv,

antingen så jobbar de jag känner eller så har de jobbat natten.
Och de som jobbat natten vill man ju inte ringa och väcka.

Men jag är lite rädd och nervös.
Var inte riktigt bered på att det skulle bli så här.

Men antigen så går allt bra,

eller så går de åt helvete.

Som sagt synd att jag måste åka själv.
Då är det enda som håller mej sällskap mina egna tankar och de är inte alltid de bästa

Fett Nice

Idag har varit en bra dag,

mycket på senaste tiden har känts bra.

Träffat vänenr som tycker det är kul att se mej,

Som saknar mej tills jag kommer hit igen.
Som uppskattar vänskapen jag kan ge.

Idag är som sagt en bra dag,

lekt med Emmizen,

va och kolla på trimmade, snygga, välsmorda bilar.
Det vill säga den nya Fast and the Furius (ursäkta stavningen, massa trött)

Och man blir ju sååå sugen på en ny fet värsting bil.

Men sånt kan man ju bara drömma om.

Sen har man ju hunnit fundera en hel del med,
om saker jag har förlorat och om jag verkligen saknar det.
Och kommit fram till, att jag saknar det inte.
Visst vissa saker kanske känns lite tungt,
men jag klarar mej lika bra utan det.

Jag är trött, jag är sliten i både kropp och själ.

Jag krigar, men jag krigar ensam.

Tears

Just nu ligger luften tung,

jag har svårt att andas.
Att hålla ögonen öppna.

Tänkt mycket på Zanna på sistone.
Spelat upp studen jag fick reda på det,
Jag minns varje andetag,

varje lukt,
alla ljud,
när pappa sa att jag var ensam kvar,
och den öronbedövande tystnaden efteråt.
Resan i bilen som gick i slow motion,
Hur landskapet utanför bilen flöt ihop till bara en röra av färger.

Jag minns när jag fick se henne,
hur vacker hon var när hon låg där,
det var precis som om hon sov.
Hur jag hörde någon i mitt huvud skrika till henne att vakna.
att inte lämna mej,
Och hur rädd jag var.
Att jag kunde se min egen andedräkt,
att jag inte ens var förmögen att gråta.
Jag vet fortfarande hur det kändes,
när sanningen kom fram,
hon var verkligen död.
En bit av mej dog, halva jag dog.
Resterande av mej fortsätter att dö lite för varje dag.

Jag vill ha någon i mitt liv,

en vän att prata med när jag mår så här.
En som står ut med mina minnen,
mina tårar.
En som finns när jag mår så här,
när jag vill ge upp men ändå inte.
Jag krigar,
men jag krigar ensam.

Ensam är stark,
flera stycken är oslagbara.

Tihi

Nu har jag smitit,
dratt min kos, och lämnat dej och allt bakom mej en sväng.
Orkar inte mer,
så då gjorde jag det jag är bäst på.
Jag flydde,
bara för en stund.

Men de är ganska så skönt de ibland.

De som borde veta vart jag är,

vet om vart jag är.

De jag inte sagt det till,

de har inget med det att göra.

Annars så skulle jag ju ha sagt det.

Starka funderingar

Undra om man ska börja röra på sej igen.
Känns inte som det finns något kvar här...
Men vart skulle jag ta vägen då då?
Kanske til Örebro, eller kanske Mjölby igen.
Jag vet inte, har inte kommit så långt,

men tankarna finns ju där.

Allt är nog bättre än att sitta här.
Allt är nog bättre än allt som jag har just nu.

Dags att glömma,

dags att gå vidare.

Dags att förlåta,

imorgon är det försent.

Förra veckan var en bra vecka.
Drack både måndag, onsdag, fredag och lördag.
Kanske lite för mycket, kanske lite för lite.
Men det hjälpte mej att ta mej igenom veckan,

att glömma det jag inte vill minnas.

Jag krigar, men jag krigar ensam.
Och jag förlorar slaget.

Usch, önskar jag kunde ha en blogg full med bara roliga saker,
men de kan jag inte.
Jag kan inte skriva en blogg med happy happy thoughts,
för de har tagit slut, eller så försvinner de ganska så fort.

Jag försöker syssel sätta mig för att inte behöva tänka, känna så mycket.
Jag försöker glömma bort mina känslor.
Och de tar så mycket ork,
och de finns inte så mycket kvar sen.
Så är de skolan på det,
och jobbet.

Tur att jag är ledig i helgen iaf så jag inte springer in i väggen totalt,
men det är nog där jag är på väg i alla fall.

Och när de här smällarna kommer,
då känner jag mej så ensam.
För jag vill inte störa någon med mina små problem,
och så finns de nog vissa som inte bryr sej heller.

Jag har inte ens sagt till mina föräldrar hur jag mår.
Så nu sitter jag på nedervåningen,
släpper några tårar nerför kinderna.
Och önskar att jag hade någon.
Jag önskar jag levt ett annat liv.
Jag önskar jag vore någon annan.

Jag orkar snart inget mer.
Jag orkar inte mer...
Och jag vet inte varför jag skriver det här.
Jag kanske hoppas på att någon ser det,
och säger att allt kommer bli okej.
Att allt kommer ordna sej, och de stöttar mej.
Att jag är starkare än så här,
att jag är värd det bästa.
Eller,
jag kanske bara behöver få det sagt.
Jag vet inte.

I cant take this no more...

Tankar snurrar

Idag tror jag att jag börjar gå framåt.
Kanske möjligvis ser ett ljus i slutet av tunneln.
Möjligtvis...

Jag känner ändå när jag ger mej ork att känna efter lite,
att vissa saker kanske jag borde ge mej tid till.
Saker som en del anser hände för länge sen.
Men om man tar Zannas död,
så säger man tre år så låter de lång tid.
Skulle jag mäta tiden i dagar, timmar, minuter skulle de låta som jätte länge sen.
Men säger jag att de bara var tredje julen utan henne,
Än så länge bara hennes andra födelsedag utan henne,
då låter de inte som så länge sen.

Jag kan ju inte påstå att jag inte saknar henne,
för det gör jag,
Hon finns i varje hjärtslag,
i varje andetag,
i varje viskning,
i varje tanke.

Just nu försöker jag koncentrera mej på andra saker i mitt liv.
Att nå mina drömmars mål,
eller att bara överleva.
En dag till en annan.
Timme för timme.

Jag lever med mina minnen,
jag hatar mina minnen.
Mina minnen skulle kunna ta död på mej,
men det tillåter jag inte.
Jag är egentligen starkare än så.
Jag vet att jag är starkare än så.
Och de ska jag bevisa.

Give me one day, just one day...