Idag har jag insett i mitt berusade tillstånd,
att visa saker är inte ment to be for me.
Det är inte meningen att jag ska ha en liten bit av lycka.
Det är inte meningen att jag ska ha ett par armar att vila ut i,
eller ens en axel att gråta emot.
Jag har haft en helt kalas kväll,
det kan jag inte klaga på.
Men vissa saker har diskuterats under kvällen,
och vissa saker har blivit mer självklara än innan.
Och vissa saker har helt slängts åt sidan.

Jag tittade mej runt och insåg,
att jag borde vara lycklig men de är jag inte.
Jag borde vara lycklig med mitt liv,men de är jag inte.
Något är ett tomt svart hål i mej.
Jag saknar något i mitt liv.

You Hot Then You Cold,You Yes Then You No.

Man kan ju börja fundera

En dag som denna kan man börja fundera ibland.
Om vart man egentligen är på väg och vad man egenltigen vill.
Och osäkerheten som ibland lägger sej som en tunn slöja över allt man ser.
Duger jag till?
Är det jag hoppas på sant?
Är det jag känner verklighet?
Man får sina anfall av svaghet, av hopplöshet.

Känner jag till mitt liv rätt så komemr väl det här gå åt helvete med.
Jag vet inte ens om jag orkar mer besvikelse,
men testar man inte så får man ju inte veta.
Då kanske man förlorar mer.
OCh sen senare i livet kanske man ångrar att man lät den chansen gå en förbi.

Idag är det en ny dag

Idag är det en ny dag i mitt liv.
Just idag så mår jag absolut toppen.
Knns som om inget kan knäcka mej överhuvudtaget.
Jag skrattar och ler, utan att känna såligt samvete över det.

Jag lever i nuet och njuter av det som finns att njuta av. =)

Har egentligen ingen anledning att klaga.

Jag har de bästa vänner.
Underbara föräldrar.
Och så träffar jag en goer grabb.
Kan det egentligen bli bättre?

In my past så att säga var de inte alltid lätt.
Men de var då.
Det här är nu.
Och jag lever ju i nuet och inte i det förgågna.
Jag lever här och nu.
Och inte i någon annan tidsålder.

Nätter som denna...

Diem Perdidi.

En del nätter när man inte kan sova, så tänker man lite för mycket.
Jag vet att det kanske inte alltid är det bästa,men ibland så blir fallet så.
Vissa saker kan man grubbla på hur länge man vill.
Man får inget vettigt svar ändå.
Man kanske får fler frågor utan svar.

Zanna, jag är förvirrad.
Och jag saknar dej så mycket,
Du var den jag kunde bolla mina tankar med.
Som förstod mej utan problem.
Jag kunde bara titta på dej och du såg igenom min mask.
Du såg rakt igenom det jag ville att andra skulle se,och just då.
Då hatade jag dej för det.
Nu saknar jag det, saknar det alldeles för mycket.
Samtidgt som jag tyckte det var jobbigt.
Så var det befriande att veta att någon alltid visste hur jag mådde.
Att jag inte visste vägen ut.
Men då kom du som ett ledande ljus i mitt mörker.
Varför kunde inte jag göra samma sak för dej?
Varför såg jag inte din smärta?
Ditt mörker?
Varför släppte du inte in mej?

Alla vi bär en vardags mask.
Och visar upp den delen av oss som vi vill att världen ska se.
Alla vi har vi hemligheter, vissa mörkare än andra.
Kanske är vi rädda att dömas för de vi verkligen är.
Eller är vi bara rädda för att släppa någon så tätt inpå?
Alla vi bär en mask.
Mina jag och maskerna...
Sen låter vi oss formas av samhällets tycken och normer.
Vad som anses rätt och fel.
Vi anpassar därefter och låter oss dra med i denna virvel av...
...förvirring, deprissoner och maktspel.
Alla förändras, varken till det bättre eller sämre, vi bara förändras.
Härdas.
Av allt vi ser omkring oss och allt vi upplever.
Ibland ser man en glimt av de vackra,
sen tappar man fotgreppet och undrar om de man ser och upplever
verkligen är verklighet?
Eller att man så gärna vill ha det,
så man ser det, känner det och upplever det?